Midnatt

Klockan är strax efter tolv, och det är inte mörkt ute. Verklig kontrast mot hur det var när jag kom hit. Snart kommer midnattssolen och jag har inte riktigt hunnit ta farväl av natten.

Imorgon åker vi på exkursion till Barentsburg, den närmsta (och enda) grannbyn här på Svalbard. Den ligger ett par timmars skoterfärd bort, och lär vara en stor kontrast till Longyearbyen. Longyearbyen har i ett par decennier jobbat för att bli mer liberal och oberoende av gruvindustrin, medan Barentsburg fortfarande ägs av Arktikugol, det stora ryska gruvföretaget. Det ska bli spännande – men jag ser såklart också väldigt mycket fram emot skoterturen dit.

 

Ett foto taget från mitt fönster vid midnatt. Himlen är ljusblå, lysande. Till höger i förgrunden syns husväggen; bilden är tagen från mitt sovrumsfönster. Mitt i bilden syns suddiga hus och gatlyktor, som leder ner till Longyearbyen centrum. Bortanför centrum, vars ljus bara kan anas suddigt, syns stora vita berg, på andra sidan fjorden.

17 grader och sol

Jag har hört att det är 17 grader och sol i Stockholm, och jag vill bara hälsa att det har vi minsann här också. 17 minusgrader visserligen, men ändå. Igår efter skolan passade vi på att njuta av solen och ljuset, och gick på topptur. Jag fick låna randonné-skidor, som jag så länge velat prova. Det var härligt! Promenaden upp var tung, med tunga pjäxor och skidor (mycket tyngre än de fjällskidor som jag lånat tidigare), men nedfarten var fantastisk. Solen sken och snön var mjuk. Det gick förvånandsvärt bra att åka, trots att jag inte åkt utför på flera år. Och det är tillfredsställande att åka ner när en själv har traskat upp hela vägen. Jag försökte ta kort men det var så kallt om fingrarna, att inga bilder blev bra.

Det är ljust nästan hela natten nu. Solen går visserligen ner, men himlen lyser i norr nätterna igenom. Och om tre veckor kommer midnattssolen! Det blir härligt, men om jag ska vara ärlig hade jag velat ta farväl av natten innan den försvann. Men det är snart för sent för det.

Besökshelg

Ännu en besökshelg! Mamma, systern Emilie och Kella har varit här och hälsat på, och det har varit väldigt roligt! I lördags hade vi storslagna planer – vi skulle åka luftballong! – men vädret var dåligt och det blev inställt. Istället har vi vi testat Longyearbyens alla fik (2 st) och museer (2 st) och klättrat upp på ett berg. Och igår åkte vi hundspann! Vi blev körda ut till en hundgård där det fanns väldigt många hundar. Vi fick vara med att hämta och spänna för alla hundar, och sen fick vi köra ut i dalen. Hundarna var superivriga att komma iväg, och skällde och skrek medan vi selade för. När vi väl började åka gick det riktigt fort! Hundarna har bara maxfart, och det enda sättet att reglera hastigheten är genom att bromsa. Bromsen var en liten platta som man kunde ha foten på, men för att stanna hundarna fick jag hoppa upp och ner på den för att hundarna skulle reagera. Starka djur! När vi kom tillbaka fick vi gulla med valpar, vilket kan ha varit dagens bästa stund.

Imorse vinkade jag av familjen och nu sitter jag i biblioteket med en skoluppgift som ska vara inne vid midnatt. 9 timmar kvar alltså  – det ska nog gå! Har packat både lunch, fika och middag idag. Det blir nog en sen kväll på skolan.

Vy från hundsläde. Jag sitter i släden och tar bild framåt. Mina skoterstövlar syns i förgrunden, vilandes i släden som är gjord i trä. Framför släden springer sex hundar (fast på bilden syns bara ett virrvarr av päls och svans), förspända i en blå lina. Framför hundarna syns två andra ekipage, och miljön runtom är snövit. Himlen är mulen och jämngrå.

Selfie i släden. Närmas i bild syns mitt ansikte, från näsan och uppåt. Ögonen ler. På huvudet har jag en fuskpälsmössa. Jag sitter i släden och min syster Emilie kör. Hon sticker upp ovanför mitt huvud. Hon har en svart och blå overall på sig. Hon tittar framåt och har handen på huvudet.

Jag gullar med en hundvalp. På bilden syns jag, sittandes på knän i svart och blå skoteroverall. I famnen har jag en svart valp med vit nos, bröst och tassar. Valpen är åtta veckor.

Ren

Igår när jag vaknade hittade jag en ren utanför fönstret! Det finns många renar här i Longyearbyen och de är inte särskilt besvärade av människor. Lite väl obesvärade kanske?

En ren som betar i snön. Renen är liten och har korta ben. Pälsen är vit. Den har huvudet nedböjt i snön (hittar den verkligen mat där?). Bakom den ligger snön vit, och lite renspår syns. I förgrunden syns min fönsterkarm och fönsterhandtag,

Pyramiden

Nu är det hektiska tider. Skolan är ganska intensiv nu. I början var det slappt och jag tänkte att det skulle bli en CSN-semester men plötsligt hände allt samtidigt, och vi har nu flera parallella grupparbeten, läsuppgifter, läxor och presentationer. Roligt, såklart, men det hade också varit kul att gå ut på tur och njuta av att solen har kommit tillbaka!

Jag har fullt med besök också, vilket ger ännu mindre tid till skolan. Ahmed var här i helgen, och idag kommer mamma, Emilie och Kella. Det är roligt med besök för att jag får visa allt om hur jag har det och vad jag gör här.

Jag och Ahmed åkte i lördags till en nedlagt rysk/sovjetisk gruvby som heter Pyramiden. Den grundades av Sverige 1910 men såldes till Sovjet på 20-talet, som utvecklade Pyramiden till ett kommunistisk idealsamhälle. Gruvan stängdes 1998 och samhället övergavs, och sen dess har det i princip inte bott några människor där.

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva Pyramiden idag. Det byggdes för flera tusen personer, allt väl genomtänkt och planerat med bostäder, matsal, skola, kontor och gruva. Lägenhetshusen är sovjetiskt brutala och flera våningar höga. Framför kulturhuset finns  världens nordligaste Leninstaty, som blickar ut över en stort pampigt torg.  Pyramiden är byggt för liv. Därför kändes det märkligt att gå runt där, nu när allt är tomt och övergivet. Allt lämnades väldigt fort och i byggnaderna ligger massa saker kvar; papper, böcker, trasiga möbler. Det kändes som att vi gick runt i någon form av postapokalyps, som om världen gått under, allt har blivit is och det enda som finns kvar av människan är tomma spår. Människans samhälle kändes väldigt skört. Det var verkligen en upplevelse att åka dit!

För att komma till Pyramiden åkte vi turistbåt i några timmar, och på vägen såg vi stormfåglar, tobisgrisslor, en säl och en valross. Det var väldigt kallt den dagen (-27 på morgonen i Longyearbyen!) men klart och soligt.

Vy från hamnen i Pyramiden. Himlen är blå och i horisonten syns stora vita berg, på andra sidan av en fjordvik. Vattnet ser fruset ut, och stranden närmast kameran är snötäckt. I vattnet syns två flytbryggor.

Ahmed i Pyramiden. Ahmed står några meter bort och hela hans kropp syns. Han har svarta byxor, blå dunjacka och brun mössa med skidglasögon på huvudet. Solen skiner i hans ansikte. I bakgrunden syns några väldigt slitna hus och två höga skorstenar. Husen är snötäckta och på ena huset kan man ana kyrilliska bokstäver. Mellan Ahmed och husen ligger en hög rostigt skrot, täckt av snö. Det ser kallt ut.

Vardebränning

I lördags ordnade Natur & Ungdom och norska miljöpartiet en vardebränning mot oljeborrningar i Lofoten, Vesterålen, Senja och Arkits. Vardebränning är ett gammalt sätt att varna för faror, och en gång om året anordnas vardebränningar mot oljeborrning över hela Norge, inklusive Svalbard. Det skulle byggas en stor eld och hållas tal uppe på ett av bergen som omger Longyearbyen. Men på grund av de starka vindarna och snöfallet flyttades arrangemanget ner till havet. Jag gick dit med några från min klass (nu när jag läser om det känsliga arktiska ekosystemet känns det ganska aktuellt att motsätta sig oljeborrningar). Det blåste VÄLDIGT mycket och jag trodde aldrig att brasan skulle ta eld. Men det gjorde den! Några inspirerande tal hölls och sen gick alla hem för att det var så kallt. Men fint var det!

I förgrunden syns en stor eld, omringad av stora snöblock. På andra sidan elden står några personer och håller i en skylt där det står ”Oljefritt LoVeSe”. I övrigt är bilden mörk, men i bakgrunden syns lite ljus från Longyearbyen.

Storm eller STORM

Jag kikade tillbaka lite i mina inlägg. Jag måste sluta skriva att det är storm hela tiden. Med Stockholmsmått mätt är det visserligen storm hela tiden, men med Svalbardmått är det bara lite kraftig vind. Från och med nu innebär storm vindar så starka att det inte går att gå ut. Allt annat är bara blåsigt väder.

Solfestveckan

I onsdags, när jag var på exkursion till Svea var det inte bara kvinnodagen utan även soldagen! Det betyder att solen för första gången i år kom till Longyearbyen. Solen kom ju över horisonten redan i februari, men på grund av alla berg hade den ännu inte kommit till Longyearbyen. Hela veckan har det, som varje år denna vecka, varit festligheter, med konserter, teater, lekar och aktiviteter. Självaste soldagen samlas hela byn utanför sjukhuset vid tolv, där det hålls framträdanden och solhälsningar, precis när solen kommer fram. Onsdagen började med mulet väder, och utsikten att se solen verkade inte så bra. Tydligen har solen siktats bara ett fåtal gånger på själva soldagen, men invånarna i  byn ger inte upp. Och tur var väl det, för just när Here comes the sun av Beatles framfördes, så delade sig molntäcket och några solstrålar nådde folksamlingen. Det var synd att jag missade den stunden!

Torsdag, fredag och lördag bjöd på storm. Snön vräkte ner, och vinden var väldigt hård. Ingen chans till att gå på tur på lördagen. På söndagen kom däremot solen fram och vädret var helt perfekt. Men, som jag nu har lärt mig efter några månader i Arktis, är såna dagar de farligaste eftersom det tar det några dagar innan snötäcket stabiliseras efter en storm. Lavinrisken i söndags var skyhög. Dessutom är alla rastlösa efter att ha suttit inne i flera dagar, och alla vill på tur. Jag hade tyvärr inte tid att ta mig ut, men mina kökskompisar, som gav sig ut på en glaciär i närheten, blev faktiskt stoppade av poliser på skotrar, som förhörde dem på var de skulle och vad de skulle göra. Hela Longyearbyen går på nålar, efter lavinolyckan i byn för ett par veckor sen. Som tur var skedde inga olyckor i helgen.

I skolan har vi väldigt mycket arbete nu. Det är flera grupprojekt som sker samtidigt, och idag hade jag och fyra klasskamrater en presentation av ett stort projekt om föroreningar (sk POPs – persistant organic pollutants) i Arktis. POPs är fettlösliga och på grund av det kalla vädret här uppe är de flesta djur beroende av stora fettreserver. Det betyder att POPs ackumuleras i djuren, framförallt toppredatorer som polarmås, isbjörn och säl. POPs är små och liknar ofta kroppens egna hormoner, och kan därför leda till med hormonella störningar för till exempel reproduktionen, immunförsvaret och stressresponsen.

Jag och min klasskompis Maria gick ner till havet i söndags. Himlen var blå och solen sken. På bilden står en person på ett litet isflak vid stranden, i röd dunjacka och svart ryggsäck, svart mössa och svarta byxor, vänd bort från kameran, och tittar på havet. Nederst i bild syns strankanten, en blandning av sten, is och strandade isflak. Havet är ljusblått och stilla, några isflak syns. Himlen är blå och nästan helt molnfri. På andra sidan vattnet, till höger, syns solbelysta fjäll.

En bild från solfesten från den lokala tidningen Svalbardposten. En massa barn (säkert uppåt 20 st) står framför kameran och ser glada ut. De har olika varma kläder på sig – mössor, vantar, täckbyxor, stövlar, i många olika färger. Runt halsen har de gula kragar av filt eller liknande, med klippta eller sydda fransar, så att del liknar solen.

 

Exkursion till Svea

Gårdagens exkursion till Svea var bland det roligaste jag gjort i nästan hela mitt liv tror jag! Allt var helt fantastiskt. Jag tror inte att en hel bok skulle rymma allt spännande som hände, men jag ska försöka berätta det mest väsentliga.

Vi kom iväg ganska sent på morgonen för att vi hade massor med saker att packa och fixa med utrustningen som vi skulle ha med oss. Dessutom skulle 20 elever hitta skoterdräkt, stövlar, handskar, balaklava, hjälm, lavinsändare, ispiggar och skidglasögon. Och allt skulle på. Allt får vi låna från skolan, vilket är väldigt bra. Min skoter var röd och väldigt fin.

När vi väl hade börjat köra kom vi in i en bred dal, där solen sken! Alla jublade och skrek på sina skotrar (tror jag – det gick inte att höra så mycket men alla viftade med armarna och det lät som skrik) när solen sken i ansiktena. Färden gick vidare genom dalar och över frusna floder. Det var bitvis ganska brant och vi fick hålla gott avstånd. En del av passagen gick över en glaciär där vi fick en total white out, dvs att dimma/moln/snöfall drog in över oss och allt blev vitt. Det är verkligen knäppt hur vitt allt blev. Det gick bara att se ett tiotal meter åt varje håll, vilket är ganska lite när en kör i 50 km/h. Vi saktade in och körde tätt ihop. En del av glaciären var väldigt brant, först upp och sen ner. I brant terräng måste vi hålla stora avstånd mellan oss, och innan det branta stannade lärarna oss och sa att vi från och med nu måste ha långa avstånd. Så långa att vi inte ser varandra. Följ spåren, sa dom. Lättare sagt än gjort! Ensam på skoter, innesluten i tät vithet. Ensam, och trots att jag gasade kom jag inte ikapp någon. Tänk om alla andra försvunnit. Tänk om hela världen har försvunnit. Tänk om det bara är jag och min skoter, i en oändlig vithet, resten av livet. Jag vågade inte släppa spåren med blicken en sekund. Plötsligt lättade dimman och Svalbards fantastiska snöklädda bergslandskap uppenbarade sig, badat i solsken. Och där var alla mina klasskamrater! Jag var inte längre ensam i världen!

När vi kom ner från glaciären och ner till Svea satte vi på oss ispiggarna runt halsen och körde ut på isen. Där såg vi flera ringsälar ligga vid sina vakar! Det som är läskigt med havsis är 1) att det ofta finns isbjörnar och 2)  att det kan bli ganska stora mängder slush ovanpå isen. Det behöver inte bero på att isen är tunn, men faran är att om slushen är djup är det lätt att köra fast. Under säkerhetsveckan lärde vi oss hur vi ska hantera dylika situationer (gasa som tusan och kör runt!), men teori och praktik är två helt olika saker. Första gången vi hamnade i ett slushområde – det ser man för att skotern framför börjar spruta vatten och sjunka – fick alla lite panik. Det känns inte helt naturligt att gasa på och köra ut ur spåren när skotern börjar sjunka. Mitt hjärta bankade så att jag trodde att det skulle hoppa ut. En skoter körde fast och flera blev blöta om ben och fötter, men ingen kom till skada. Sakta men säkert blev alla lite mer säkra och i slutet var det bara roligt.

Vad gäller isbjörnar hade vi såklart vapen med oss, och en utsatt isbjörnsvakt under hela övningen.

Väl framme vid vårt provtagningsställe ställde vi upp fyra stationer med olika mätmoment. Vi mätte isens egenskaper, tog växt- och djurplanktonprover både i vattenmassan och i isen, och mätte vattnets djup, temperatur och salinitet. Provtagningarna var roliga men inte i närheten av lika kittlande som körandet. Som tur var hade vi hela vägen hem att köra också.

Väl hemma tvättade vi av all utrustning och la i torkskåp. Och sen var vi ett gäng som gick till Svalbar (roligt namn, va?) och åt pommes och drack öl. Stämningen var god men ingen orkade riktigt prata. Vi åt och gick hem. Jag har nog aldrig somnat så hårt och gott som igårkväll!

Jag tog en del bilder men många blev suddiga. Här kommer istället fem bilder tagna av min klasskompis Bee Nord. Den sista bilden har jag tagit själv.

En bild tagen från en skoter som kör. Bee, som har tagit bilderna, satt som passagerare och har tagit massor med vackra bilder. Skotervisiert och pälskragen av föraren syns i det nedre högra hörnet. Framför skotern finns spår från tidigare förare, och långt bort i spåren syns svarta prickar, som är förarna framför. I mitten och till vänster i bilden är ett stort platt snötäckt område, som på sommaren är ett deltalandskap. Längre bort syns vita berg och solen skiner i horisonten. Himlen är blå och är bitvis täckt av tunna moln.

På väg in i dimman! I framkanten av bilden, i mitten, syns skotervisiret, och bortanför det kan man ana spåren på marken. Skotern framför, som har en släde med bensindunkar, är ganska nära. Framför den skotern syns en suddig grå prick, som är skoter framför. Vi har ett kort avstånd mellan skotrarna, och bilden är alltså tagen innan jag var ensammast i världen. Allt annat är helt ljusblått/grått.

Äntligen! När vi kom ut ur dimman kändes livet så mycket enklare. Dimman är fortfarande kvar, vilket syns på bilden eftersom nästan allt fortfarande är grått. I mitten av bilden syns en liten svart prick, som är föraren framför. Bortanför den föraren syns en vit, solbelyst bergskedja som en uppenbarelse i dimman.

Drickpaus i en dal. Bilden är tagen från en skoter, och i förgrunden syns skoterns visir. En bit bort står 8 skotrar på rad, varav tre med slädar. På och runt skotrarna står ca 8 personer, alla iklädda skoteroverall och hjälp. De ser ut som stora barn i formen. Till vänster i bilden står en person med reflexväst, gående. Eftersom alla ser likadana ut finns inte en chans att se vem som är vem. I bakgrunden sträcker sig ett snötäckt kuperat lanskap ut. Genom molen kan man ana en blå himmel.

Provtagning på isen! Fyra personer står runt en stor grå tub. Bara händer och fötter syns. Två personer, de två till vänster i bild, håller i den gråa tuben, och en person (jag!) till höger håller i en måttbägare. Den fjärde personen står upp och bara fötterna syns i övre högra hörnet. Den gråa bägaren är en Niskinflaska, som kan ta vattenrpover på olika djup. Här har vi tagit vi ett prov på 5 m.En selfie från havsisen. Bara mina ögon och näsa syns, men det syns att jag ler. Jag är inpackad i min skoterdräkt, uppdragen över munnen. Jag har dräktens luva på huvudet. Luvans kant är pälsklädd, och pälsen ramar in mitt ansikte. Det ser ut som att jag har det varmt och gott. Runt halsen syns ett vitt snöre, det är mina ispiggar.  Bakgrunden är helt vit.

Åter i Arktis

Nu har jag kommit tillbaka till Svalbard. Det var trevligt att vara i Stockholm men jag är glad att jag är tillbaka. I Stockholm finns ju inga glacirärer, inga massiva berg och inga snöskotrar.

Imorgon, onsdag, ska vi åka med snöskoter på en exkursion till Svea (koordinater för den nyfikna: 77.889195, 16.686918), som ligger ca 70 km bort. I fjorden utanför Svea finns det fin havsis med isalger som vi ska ta prover på. Det ska bli väldigt roligt! Jag har varit väldigt pepp på utflykten, både för arbetet men kanske framförallt för snöskoteräventyret. Inför varje längre exkursion har skolans säkerhetsavdelning en säkerhetsgenomgång, och det hade vi i måndags. Som vanligt när vi träffar säkerhetsavdelningen känner jag att jag kommer att dö så fort jag går utanför dörren. Föreläsningen kändes som en enda lång lista på möjliga dödsscenarier som alla med största sannolikhet kommer att inträffa, helst samtidigt. Isbjörnar, glaciärsprickor, skoterkrock, laviner och att vi går genom isen. Det är såklart inte så farligt som det låter, eftersom skolan har största säkerhetstänk och personal från säkerhetsavdelningen följer med. Dessutom har vi ju alla fått säkerhetsubildning och vet precis hur vi ska agera, om olyckan skulle vara framme.

Säkerhetsföreläsningen var min första föreläsning sen jag kom tillbaka, och återkomsten kändes riktigt Svalbardsk.

Idag hade vi en kortare exkursion till Gruva 3, i närheten av flygplatsen. Det var superspännande! Först hade vi en föreläsning om Store Norsk, det statsägda norska gruvbolaget som äger de norska gruvorna här upp, och sen fick vi gå in i gruvan. Gruvan har inte varit i bruk sedan 1996 och den är idag ett museum. Mycket av gruvan var lämnad som den var (hittade tex ett gammalt ex av Vi Men från 1995, en norsk herrtidning). Vi fick på oss overaller och hjälmar med pannlampor. I gruvan fick vi bland annat prova på att krypa i en gruvtunnel som gruvarbetare gjorde förr. Den var ca 5o cm hög och 150 cm bred. Något klaustrofobiskt!

Vår föreläsare berättar om gruvans verkstad. Bilden är tagen i verkstaden, vilket syns för att det är fullt av städ och metallverktyg. I mitten av bilden står föreläsaren, iklädd blå overall, rödvita handskar och en gul hjälm. Till höger om honom står en klasskompis, iklädd samma kläder. Deras ansikten är suddiga.

En bild tagen från utsidan av tunnelns som vi fick krypa igenom. Ingången till tunnelns golv är gjort av trä, och väggarna och taket av plåt. Inuti tunneln var golv och väggar gjorda av sten. I tunneln syns ett starkt ljus, vilket är pannlampan av en klasskompis som kommer krypande mot utgången. I övrigt är det mörkt i tunneln.